09 februari 2011

Igår såg jag en israelisk dokumentär på SVT Play.
Vad är antisemitism idag? Finns det på riktigt? Eller är det ett skrämselverktyg för israeliska hökar? Filmaren Yoav Shamir ger sig ut på en provocerande, roande och oroande resa i spåren av en av vår tids viktigaste frågor. Så står det om filmen.

Den berör mig.

Idag lyssnar jag på Elisabeth Åsbrinks sommarprogram. Elisabeth har skrivit boken Smärtpunkten – om sambandet mellan Malexanderfallet och dramatikern Lars Noréns pjäs 7:3.

Här kommer ett citat från sändningen:

"Kunde man applådera 7:3 utan att samtidigt ge judehat sitt bifall?
Carl Thunberg, alltså Militärligans före detta ledare är inte nazist och han är helt utan det eller de brott som ledde till polismorden – jag intervjuade honom för första gången redan 1999 och jag frågade då om publikens applåder efteråt kan ha stärkt den nazistiska övertygelsen hos Tony Olsson och Mats Nilsson på scen.
Och så här svarade han då:
Ifrån den sekunden som Mats säger i pjäsen att han är nationalsocialist, där åker armarna över bröstet. Där slutade människor andas. Där blev det tyst. Det vart så tyst varenda gång att man hörde de egna hjärtslagen.
Och hur det påverkade dom… jag kan ju bara säga hur jag uppfattade att det påverkade dom.
Jag skulle nog säga att det stärkte dom.
Alla negativa vibrationer stärkte, förstärkte övertygelsen om att alla andra har fel.
Vi har rätt.


Det var alltså inte publikens applåder som stärkte dem i deras nazism.
Det var publikens hat."

För mig handlar den israeliska dokumentären om samma sak.
Elisabeth åsbrinks program kan du höra här.
Här är den israeliska dokumentären.



Här kommer ett citat till från Elisabeths sommarprogram, som handlar om samma sak, av bara farten.

Det fantiserade onda är romantiskt
Och rikt på omväxling
Det verkliga onda är grått, enformigt, ödsligt, tråkigt
Det fantiserade goda är också tråkigt
Medan det verkligt goda är alltid nytt, sällsamt, hänförande

Simone Weil